hej jag var inne på en hemida och såg att det var ben som lagt upp sin berättelse.

jag frågade om jag fick publicera den här på bloggen,och det fick jag!:)

det är super tack!

Det var alltid mobbing i skolan, aldrig utanför. Jag var aldrig riktigt 'mobbad' mellan förskoleklass och fyran, men lite småretad blev jag lite då och då. Varför har jag ingen aning om. I femman bytte jag skola, till en mycket större skola. I hela min skolgång hade jag gått i en skola med inte mer än 75 elever. Nu skulle jag plötsligt börja på en skola med mer än 400 elever. Allt kändes superspännande. Men redan första skoldagen 'gjorde jag bort mig'. Inte visste jag om saker som mode då inte. Jag lät mamma ta fram de flesta av mina kläder. Men självklart valde jag själv också. Men jag kom första dagen till skolan iklädd kjol och strumpbyxor. Inte en enda tjej i min klass bar kjol. Alla hade byxor. De såg på mig och viskade massa saker. Jag förstod ingenting. Jag slutade klä mig i kjol ett tag, men började sedan igen. Jag fick några kompisar, försökte vara social och prata med alla. Jag hade en gammal kompis, men hon hittade andra vänner. Jag försökte också leta. Till slut hittade jag en tjej som satt i klassrummet med en annan tjej. De delade hörlurar och lyssnade på musik. Jag minns detta så väl. Jag gick fram till dem och frågade vad de lyssnade på. De svarade "Ett tyskt band som heter Tokio Hotel." Jag blev nyfiken. Jag frågade om jag fick lyssna, ena flickan drog ut hörlurarna och satte på högtalare. Jag tyckte om musiken. Jag rent av älskade den. Jag sa till tjejerna att de var jättebra, de log och sa "Det är det inte många som tycker".

Jag började vara med dem på rasterna. De var rätt sociala med de andra tjejerna i klassen, och jag började vara lite grand med alla. Allt var jättebra. Men efter jullovet bara.. sprack allting. Tjejerna kom tillbaka i klackeskor, smink, hårspray, bh till platta bröst, korta kjolar hit och dit. Vad fan hade hänt? Jag var med mina gamla kompisar som jag bekantat mig med, men de började dra sig undan. Gå mer åt smink-klackskor-hårspray-hållet. Jag blev ensam med Tokio Hotel och lite "emo"-stil. Men ändå inte alls mycket. Jag trivdes med min stil, tyckte om hur jag såg ut. Även om det inte var särskilt extremt. Inte ens smink bar jag.

Ju längre in på vårterminen jag kom, destå värre blev allt. Internetmobbing inleddes. De skrev elaka saker till mig på internet. Kommenterade mina inlägg, retades och mobbades. Jag var dum och berättade ingenting för mina föräldrar. När de frågade hur det gick i skolan med kompisar svarade jag att allt var jättebra. Ljög. Alla slutade prata med mig i skolan. Jag mådde rent av pissdåligt. När sedan sommarlovet började kom jag in på en annan skola. En högstadieskola som min två år äldre bror gick på. Jag slutade på min dåvarande skola och började på min brors skola. Bra, då kan jag börja om!

Men allt var ännu värre där. Tjejerna var ännu mer extrema med sminket, håret och kläderna. De kallade sig själva fjortisar. Jag hade en kompis, det var vi två hela tiden. Men en tjej, klassens mittpunkt. Låt oss kalla henne X. X var på mig hela tiden. Sa att Tokio Hotel (som jag fortfarande älskade) var bögmusik, att sångaren var transa, musiken sög och massa annat. De tjejerna var underlägsna och hängde på henne.

X skulle ha en födelsedagsfest till våren. Jag hade sett på internet att hon skulle bjuda alla tjejer i klassen. Jag blev glad, och trodde att jag också skulle få komma. Dagarna gick, men festen kom aldrig. Nähä? tänkte jag. Hade festen ställts in? Men sedan såg jag på internet att festen redan varit. Visst borde jag kanske förstått att hon inte skulle bjuda mig, men jag blev ändå så djupt sårad.

Jag började hata X, hon hatade mig med. Hon ogillade alla som var annorlunda, som inte var fjortisar. Det enda jag hade var stallet. Inga kompisar där heller, men jag hade åtminstone hästarna. En dag stod jag inne hos min favorithäst, då en tjej kommer fram till mig och säger "Kom! Kom du måste kolla!". Jag blir glad och följer efter henne. Fyra-fem tjejer står och fnissar borta vid väggen. Jag frågar vad det är och går fram. Då ser jag att på väggen står "-mitt namn- SUGER!" med gigantiska bokstäver. Skrivet med vatten. Jag bara stod och stirrade på texten, tjejerna höll på dö av skratt och gick iväg till caféterian. Jag stod kvar där tills texten försvann, sedan kom min mamma och hämtade mig. Jag återvände inte till stallet på hur länge som helst. Inte ens där var jag trygg.

Men i skolan kom plötsligt en tjej fram till mig. Hon frågade "Lyssnar du på Tokio Hotel?", jag suckade och nickade. Redo att få mer kritik för min musiksmak. Men hon log. "Åh, jag har lyssnat på dem lite, men de är jättebra!" sa hon. Va? Är det sant? Tänkte jag. Detta var i slutet av sjunde klass. Mitten på vårterminen. Jag började bekanta mig med henne och två andra tjejer. Dessa tre tjejer gick i min parallellklass. Jag blev jättebra vän med dem och kom till dem på varenda rast. Jag mådde bra igen! Mina föräldrar visste fortfarande ingenting om mobbingen som pågått i praktiskt taget två år. Men nu när jag hade kompisar, spelade det väl ingen roll? Jag sa till mina föräldrar att jag lärt känna dessa tjejer i min parallellklass. De blev glad för min skull, för de visste om att jag inte hade kompisar i min dåvarande klass. Jag kom med förslaget att byta klass till åttan. De tyckte att det var en bra idé. Jag pratade med min rektor, och fick förklara lite orsaker och sånt. Han och några andra lärare på skolan visste om mobbingen och gjorde allt för att stoppa det, men X fortsatte på internet och annat. Frös ut mig helt enkelt. Min rektor gick med på förslaget att jag skulle få byta, och skulle ringa mina föräldrar.

Men. Han sa att jag skulle ta upp "Det här om X igen" för mina föräldrar. Igen?! Jag hade ju inte berättat alls! Min rektor sa att han skulle ringa och prata med mina föräldrar om klassbytet och om X. Fan också, jag måste berätta. Han skulle ringa på måndagen, så jag hade helgen på mig att berätta.

Till slut berättade jag för mina föräldrar. Om allt i femman, sexan och sjuan. De blev jätteledsna och upprörda över att jag inte berättat. Jag hade dåligt samvete, såklart. Jag löste det sedan med mina föräldrar, och nu väntade man på rektorns samtal.

Han ringde på måndagen, pratade med mina föräldrar. Jag skulle sedan komma till honom på Torsdagen, för han hade inte helt bestämt sig ännu. Jag kom fortfarande ihåg den där torsdagen, hur vi skämtade om att vi skulle kastrera rektorn om jag inte fick byta. Jag och mina två kompisar (den tredje hade jag tappat kontakten med helt) satt i korridoren. Klockan tio skulle jag gå ner till rektorns kontor. Tillslut slog klockan tio och jag gick ner. Rektorn hade bestämt sig. Jag fick byta klass! Jag blev så fantastiskt glad så jag sprang upp igen, rakt i armarna på mina kompisar. Vi grät, alla tre. Men vi var så otroligt glada.

I åttan började jag i min nya klass. Och inte ett spår av mobbing fanns, ingenting! Alla pratade med mig, ingen tjej tyckte illa om mig för min musiksmak eller liknande. All mobbing försvann. De hotfulla blickarna jag fick av X och hennes gäng kunde jag nu skratta åt.

Åttan blev som ett nytt liv, en ny start. Jag hamnade däremot i små konflikter med mina kompisar och hamnade upp ensam ett par gånger. Men det fanns alltid någon där från klassen och pratade med mig, även om vi inte hängde ihop hela dagar. Men alla konflikter löste sig.

Jag går nu i nionde klass. Kvar i samma klass, med samma kompisar och klasskamrater. Jag mår jättebra, pratar med alla och mobbas aldrig mer. Jag trivs så bra i min nuvarande klass, så jag känner att jag inte alls vill skiljas från dem i gymnasiet. Jag är också tillbaka i klassen, däremot har jag inga kompisar där. Men mobbing finns inte kvar hos mig. Istället försöker jag hjälpa de utsatta. Jag har försökt hjälpa en tjej som går i sjuan lite grand, det fungerar ganska bra

                                                  
                                                Anonym,15år